"Du sålde mitt hjärta, på realisation
Och du sålde min stolthet, på närmaste auktion
Du sålde min värdighet och min innersta hemlighet
Av allt det jag gav har du ingenting kvar
Jag ger vad jag har
Men du ger ingenting tillbaks

Jag lämnar dig här
Jag måste gå nu
Ja, jag lämnar dig här
För jag vill aldrig, aldrig, aldrig bli som du "

Inte på begär kanske mer på förslag och jag fastnade. direkt.

Tolkningar kan nog vara det svåraste man kan ge sig in på, det blir lätt huxflux. Sen kan det faktiskt bli hur bra som helst, man skapar en viss klarhet i sig själv och kanske i andra läsande ögon.

Varför Lisa denna kväll?

jag vet inte. behövde lugn musik.

och när hon med sin behagligt annorlunda röst smeker orden i mina öron kastade mina ögon ut små oerhört blöta tårar fyllda av lättnad. Trots att man är medveten om att ens känslor inte är så utstickande som det känns, är det så skönt när det blir så påtagligt. När hon sitter och sjunger om mig, jag vill låtsas det. Jag lämnar dig där och jag gör dig gärna lite mer grotesk än vad du egentligen är.

För när du spottat på mina fingrar så att dem glider iväg och tappar taget om allt. Vet jag att jag är mycket finare nu, starkare. För på ett sätt vann jag. Nu är jag fin på riktigt, utan dina skrik i öronen.

Lyssna på Lisa

hon är mer än

vad man tror.

With love

Matilda

Linnéa

Maria

Jag är så trött på Matilda. Ush vad du är jobbig.

Lat är du också, LATMASK! Kan du inte bara ta tag i saker, dumbom?

Suck på dig. Rädd är du också, för allt. Asså kan man vara rädd för att vakna? rädd för att somna? du är oslagbar. Jag borde slå ner dig på stört.

En massa dikter it is.

läsa läsa läsa och vara kritisk.

antingen är jag för kritisk

eller så är jag för okritisk.

found this..

vet inte om jag gillart eller ej :/

Vi är en slags dröm om en verklighet
som aldrig uppfylls av vår existens.

Dina ord trillar aldrig utanför gränsen
dem borrar sig alltid in i mitten
skjuter respektlöst ner alla tankarna.

Mina inre fingrar griper tag och förälskar sig
i alla dina nyanser

De djupa snåren har stuckigt ut mina ögon
blinkande blickar tappar sin förmåga
All skit tar sig in ändå.

Och min hud blir till is
när din frånvarande andedräkt
tittar bort från regnet som smeker mina kinder.

Förutom att himlen gråter idag så har jag endast två dagar kvar av min ledighet, för mycket plugg och en massa ångest till övers.  Jag kan inte stava ditt namn utan tänka snett, ännu mindre stava mitt eget namn.

Jag har inga ord för det som skuttar i mig, slår sönder alla känselsprön och ekar mellan mina skallben. Det skriker och vill komma ut, men utanför är det kallt och den skulle frysa ihjäl.

Har en liten berättelse att berätta idag :)

Det var en gång en tanke som var ute och gick ganska ensam och bedrövad, när hon gick där i sin ensamhet och tänkte så stötte hon på en annan tanke. Han såg snäll säker och intelligent ut och hon undrade vad han gjorde där på hennes väg. Som om han läste hennes tankar sa han hej och frågade om han kunde gå med henne en bit.

De två tankarna gick sida vid sida, utbytte tankar med varandra och skapade starka band. De utvidgade sina egna tankar och kom snart att skapa en gemensam tanke. Hon trodde på den här tanken, alla tankar gav energi åt den här tanken men för att den skulle kunna fortsätta leva behövde den energi från honom. I början var han lika förtjust i den nya tanken som hon var, han kämpade och gav sina tankar till den nya tanken. Men allt eftersom tiden gick så försvann hans intresse och den tidigare säkerheten som hon tyckt utstrålade från honom förtinades. Han tappade allt oftare bort sig på vägen och många gånger fick hon gå ensam med den nya tanken tätt intill sig.  Hon gick och ropade på honom i flera dar, flera veckor, flera månader. Ibland hittade han tillbaka men den köld som slog emot henne fick den nya tanken att tappa andan och bli sjuk. Hon kämpade och försökte hålla den vid liv, alldeles för länge gick dem tillsammans plågade av varandras närhet. När tiden var mogen dog den nya tanken och endast minnet av den levde kvar hos henne.
Hon släppte aldrig riktigt taget om tanken och fann heller ingen annan att dela sina tankar med, hon fortsatte precis som innan att gå längs sin väg. Oberoende av verkligheten.
Aldrig skulle hon få skapa

nya tankar igen.

with love

Tilla.

Lite obetänksamt och egentligen alldeles för förhastat rusar orden ur mina fingertoppar, som om dem var sina egna. När det blir lite för sent så är det som om mina tankar finns lite mer på riktigt, dem existerar. Förut höll jag mig till att det bara var inbillning, som det mesta med mig är. Jag lät det vara en del av mina infall, jag är nog uppbyggd på infall. Innan jag tar en känsla på allvar måste jag känna efter om det är pms, ångest eller något annat ointressant som har förorsakat den. Skulle alla mina känslor få existera skulle omvärlden nog bli ännu mer snurrig än vad den redan är, om jag skulle känna mig mer klartänkt vet jag inte. Men desto mer jag förtränger känslorna desto mer känner jag att Matilda försvinner och omvärlden vinner. Kanske är det bara växtvärk, jag måste kanske också bli stor.

Förtvivlat tappar vi

våra sekunder

bakom oss.

with love

Tilla

For your information så har jag nu haft ständig huvudvärk i en vecka, lite lagom tröttsamt. Och att vakna med huvudvärk ger dig ingen lust över huvudtaget till att stiga upp ur sängen, no way :( Nej nu ska jag dricka mitt favorit-te, titta på house och bara vara.

With love

Tilla.

Det kändes som om det var julafton vi firade och inte alls påskafton, det enda som egentligen saknades var granlukt och röda etiketter på musten. Nästa jul borde vi ha påskliljor på bordet, bara för att vädret någon gång ska få känna sig hemma.

Bryggan var inte riktigt sig själv och den kände nog hur vi saknade dess varma träplankor längs våra fötter. Jag och min syster höll varandra i handen medans blicken flackade över det vita sommarlandskapet. Ingen kände sig riktigt hemma med kall snö i håret och en varm klump i magen av efterlängtan.

I star wars fanns åtminstone ingen oro

för klimatförändringar och jordens undergång.

Men jag vrider mig gärna ett eller två varv

till innan jag somnar i protest.

Jag talar om en hand som håller i denna penna.
Jag talar om en hand mot detta papper.
Jag talar om en hand som stryker ut bläcket i mönster över arket och som sedan försöker tyda dem.
Jag talar om en hand.
Jag talar om en hand och när jag skriver ordet

H a n d

ser jag din och vill att du skall känna att jag vill nå dig med detta.
Det har inte längre med lust att göra,

om det någonsin har haft det,

utan med något annat och trängre,

ett sätt att säga farväl.
Det är ett avsked från hjärtat.

Per Planhammar

det har gått omkring många

tankar i mig idag,

vi spar dem till en annan

gång.

With love

Tilla.