Jag har visioner utan ände, varje stund vävs du in i stunder du inte har en aning om. Det är minuter du vill vara i, minuter du mister. Tid som ekar i min skalle, dunkar hårdare för varje stund du inte är närvarande. Mitt eko är den enda närvaro som håller mig sällskap. Utan förståelse faller bild efter bild itu och mitt i ingenstans stannar jag till och hakar upp mig. Inser att det inte finns ett mål. Inser att jag är här, här utan dig. Jag vet inte hur många gånger den här meningen ekar nu; Du finns inte. Jag tycks inte förstå. Det är upprepande. Du finns inte. Du finns inte. Ändå är smärtan ihärdig. Smärtan finns. 

"Smärta får vi alla uthärda,

det är lidandet som vi själva förorsakar."

Nu ut i natten, dimman, röken, drömmarna. 

Puss kram vi hörs.

with love

Ti.

Snälla du, ta mig härifrån. Hindra dessa förrädiska tankar, svep mina kinder med silkeslena drömmar. Vira in mig i bomull och skydda mig från dessa hårda kanter, de river hål i mig. Skrapar sönder, går av. 

Varm klippa och det hav som en gång var det mellanrum som inte fanns. För nära händer och ett hjärta fyllt av naiva tankar. Förbjudet nära. Du ekar i mig. Känslor jag inte förstår, behov jag inte styr. Vill ha dig här på riktigt inatt och suga liv ur din halspulsåder. Dina fingrar rör upprepande vid min hud. Jag tror jag svimmar nu. Så trött på att vara i det här. Så trött på matilda linnea maria. så trött.

jag saknar dig, fast du inte finns. vill ha dig, fast du inte är. du förtär mig, fast du inte existerar. det gör ont, fast smärtan inte syns. jag orkar, fast jag inte vill.

Du är tom luft som om möjligt försvunnit. Ut i ingenstans och hela tiden ersätter jag dig med ny luft, som skall styra tankarna bortåt. Men jag faller tillbaka, som en ständig återvändsgränd. Dina ord ligger på repeat i min hjärna, ditt leende gör mig tossig och saknaden river i mig. Desperat längtan efter din närhet. Kalla månader utan slut, en längtan utan mål, vi är absolut ingenting. Vi kommer alltid vara ett ingenting. Hur kan ingenting göra så ont?

Du är en förströdd dröm

född till att dö

skära sönder

melodierna

vi ljudar

mellan andetagen

toner utan kompetens

vi fyller skalan

med vår tystnad

hatar vårt förutsagda

förfall

hur naivt

jag sträcker

mina fingrar

tills de går av

behöver dig här nu

på riktigt

för ett enda

andetags skull

hur kan du lämna mig

utan att ens vara här

hur kan ditt försvinnande

göra så ont när din närvaro

inte ens har fått sin existens

Jag hatar dig för det.

Åter från en vecka fylld av musik, glädje, smuts, kärlek, galenskap, dans, skratt, svett, tårar, tält, sol, regn, värme, kyla och oförglömliga stunder. En vecka sprängd av det som gör livet lite mer lustfyllt. Peace and love, det säger sig självt. Mer fred och kärlek till folket. Att ha fått se så levande musik tillsammans med människor som dansar sig galna av känslor, det är en obeskrivlig känsla. 

Karameller jag fortfarande suger på; Patti Smith, The Hives, Nationalteatern och Kent.

Ett bräkande bort ligger glädjen i de människor som man en gång träffat, skrattat med och skämt bort tiden med, människor man antagligen aldrig träffar igen.

Nu ligger jag i min "säng" som är en soffa eftersom min andra "säng" som är en uppblåsbar jättestor skön madrass har tappat andan och pyser ut luft väldigt oförskämt. Medans min egentliga säng är hemma i Malmö eftersom mina föräldrar ser mig som utflyttad. Charmigt nog skäms dem lite för att jag varken har ett rum eller en säng här i Göteborg.  

Så jag saknar hemma, som faktiskt är Malmö. Jag är väldigt sentimental just nu och mitt hemma känns långt borta. 

Snart slår festivalångesten in men tills dess gräver jag ner mig i Bröderna Lejonhjärta, blir nostalgisk och fäller lite barnatårar. 

Peace and bäääää,

Tilda.