Jag har så mycket känslor att jag inte har plats för dem. Dem rinner ner för mina kinder men dem vägrar lämna mig ifred. Ibland vet jag inte vart jag ska ta vägen. Allt gör ont eller så är allt fint. Ingen balans mellan något alls. När jag går omkring för mig själv bland allt som lyser eller bara står stilla försöker jag förstå om det här är verklighet eller om jag bara har vaknat upp i en av mina absurda drömmar. Mina lungor försöker andas för sig själva lugnt och sansat men mitt hjärta slår rusande förbi luften och ingenting är realistiskt. Jag står och ser på hur ni lever ert liv fullt ut eller inte alls, det är inte avundsjuka det är bara det att jag förundras så mycket av hur ni gör. Det är underligt att vara en del av allt men inte en del av något. Jag bara accepterar allting när jag är ingenting. Jag är ingenting jämfört med det. Det är stort och jättestort, mina små steg blir ännu mindre när jag ser på det som är stort. Himlen är farlig när den är tom och faller ner på mig med sin tomhet. Den bara gapar och jag försöker skrika tillbaka men inget förstår. Inte ens du. Du som tror att du finns. Du som alltid förstod förut. Nu förstår inte ens du. Du är tom. jag förstår inte dig, det gör mig trött.

/T

Den första snön föll,

det gjorde jag också.