En hejvild blandning av bilder. Enjoy.

Syster och jag har vår alla hjärtansdag picknick samt hej då-picknick. Vår sista dag tillsammans! 
Känns som en evighet sedan nu. Här är vi vid floden i Brisbane, Australien.

Runt omkring oss satt kärlekspar, och överall sprang det omkring fotogalna turister. Denna kära Kines och hans vän frågade om dem fick ta kort på oss. Självklart fick dem ta med min kamera med. Väldigt trevligt.

Nästa kapitel i fotosamlingen, seglingen i Whit sunday som upplevdes med blandade känslor och varierat väderlag.

Men tack vare denna seglingen träffade jag mina nuvarande resekamrater, så det är väl inte helt fel!

Och nästa resemål var alltså Japan. Jag fick med min kompakta kamera, den sämsta men den enda som det går att ladda över bilder ifrån, lite kort ifrån min första dag på okinawa. Här är deras provisoriska hamn.

Den här charmige herren är en av mina favoriter från Japan. HAn kunde lite engelska och sade sig vara en konstnär. Han spelade munspel och skrev en haikudikt till mig. Väldigt vackert och charmigt alltihop. Självklart ville han inte ha ett enda öret för bemödan. Vackert. 

Det här så kallade huset är från början en allmän toalett som av någon finurlig och föredetta hemlös snubbe har byggts om till ett hem. Och inte på vilket sätt som helst. Närmar man sig detta hus kan man hitta de mest förunderliga prylar så som, en moped, ett badkar, en frisbee, en klocka, en kylbox, en tennisracket, ett diadem, lakan, handdukar dekorerade med utskurna texter osv. Helt otroligt!

Sist men inte minst, vår nuvarande destination. Victory beach, sihanoukville, kambodja.

Någon finurlig snubbe tyckte visst att det passade med en stor tjur av betong mitt i vattnet intill standen.

Väldigt tjusigt...  

På den vita stranden satt jag och smörjde in mig med min vita solkräm då en liten flicka närmar sig och försöker tafatt ge mig ett armband av en blomstjälk. Vi utbyter namn och hon frågar som jag ska gå och bada. Hon tar solkräm ur min hand och börjar följa mina rörelser. Vi skrattar och målar oss som indianer. Hon smörjer sig helt vit i ansiktet och smörjer sedan mig likadant. Stirrar oblygt in i mina ögon, studerar dem. Jag säger att hennes är bruna, hon protesterar och säger "No, black!" jag svarar henne med att säga att mina är blå. Hon nickar. Vi målar figurer i sanden på mina ben, hon gissar och målar likadant. Vi skrattar. Hon är från ett U-land. Jag är från ett I-land. Hon är mörk. Jag är kritvit. Hon är sex år. Jag är 22 år. Vi är olika. Men vi skrattar lika bubblande ihop ändå. Som om vår glädje överbyggde all olikhet världen än hade påpekat.Självklart kanske men för de flesta inte alls. Omöjligt för många. En gåva för mig, ett minne jag aldrig glömmer.

Vi ligger omringade av rosa myggnät, försöker hitta sömnen till ljudet av hundskall och vågornas kluckande. Utanför skiner stjärnorna klarare än någonsin förr, Karlavagnen är upp och ner vänd och någonstans är polstjärnan även om vi inte ids hitta den. Den här ön heter Koh rong och är en av de största öarna utanför Sihanoukville. "The Village" som bungalow-värden så fint kallade det består av en strand kantad med småresturanger, en affär och några sovställen. Allt man behöver för att överleva i princip. Vi är nog i det kambodjanska paradiset. Stranden är kritvit, havet tukosblått, maten billig och solen ständigt skinande. Vi njuter hela tiden, förutom när vi behöver gå på toaletten. Deras uppfattning om vad en toalett är får nämligen bajamajorna att framstå som rena lyxen. Tidigare ikväll när vi begav oss bortåt mot något av de få matställerna här för att få oss lite kvällsvard, var resturangen fylld av människor, barn och vuxna i alla åldrar satt och stod för att tillsammans titta på en 24tums tv. Vi slogs av närheten som omger hela det här landet. Där alla tycks känna närhet till varandra. Där barnen är barn till alla och där familjen inte blir en gräns. Där vänskap inte är begränsad av tid och utrymme, vilket får den svenska kylan att kännas frånvarande och näst intill overklig. Jag vill ta med den här värmen hem och värma upp alla Sveriges hjärtan. Blåsa liv i våra stängda dörrar, se dem öppnas och överväldigas av den glädje det ger att se ALLA människor. 

Nu har vi nått havet, en kär syn som alltid. Vi möts av en mopedstorm av tutande ungdomar och får förklaringen att det är nyårsfirande på gång. Ur bussen plockas först tre mopeder ut ur bagageutrymmet sen ett gäng rissäckar och till slut vår packning. Sju Tuktuk-förare är genast ivriga om att få oss med i sin Tuktuk, den som erbjuder lägst pris vinner och kör iväg med oss. Vi kollar runt på ett gäng hotel/guesthouses och fastnar slutligen för ett rum nära stranden hyffsat billigt, 15$/natt med ac. Nu förtjänar vi ett svalkande kvällsdopp tänkte vi och begav oss till stranden. Svalkande är ungefär det sista ordet jag skulle beskriva vattnet som. Vattnet värmde snarare våra "nerkylda" kroppar eftersom havstemperaturen  var högre än lufttemperaturen... Längs stranden åt vi senare vår middag, grillat. Fisk, kött och kyckling. Riktigt gott! Det är vackert här förutom att dem saknar Australiens renlighet och ibland verkar det som hela stranden är en papperskorg. Men med en stjärnklar himmel, billig mat och en drink så tycker jag vi kan vara rätt nöjda med tillvaron.

Igår ankom vi till Phnom Penh och spenderade natten på "Top Banana", ett härligt hostel med stora sköna sängar. Dock helt felplacerat då området tog totala överpriser på allt. Idag förflyttade vi oss alltså till Kha Vi, ett hostel i ett bättre område, billigare och med aircondition. Gött! Efter en måltid i miniformat begav vi oss till ett av de fängelserna som brukades under Pol Potts styre, S21. Innan jag kom till Kambodja kände jag knappt till deras hemska historia. Eftersom fattigdomen är så påtaglig här läste jag på om landets historia så fort jag kom hit. All den grymhet en människa kan orsaka chockade mig ännu en gång. På fyra år lyckades Pol Pott förslava hela landet och mörda mellan 1,7-3 miljoner. Genom mord, svält och utslitelse. Barn som vuxna. Idag besökte vi alltså ett av dessa fängelser dit människor som var intellektuella, var munkar, hade yrken, jobbade för polisen osv. Hit fördes de med hela familjer, spädbarn fråntogs genast och dödades. Medans människor fängslades antingen liggandes på rygg med fötterna slagna i fotbojor, förbjudna till att prata eller i små utrymmen, inte ens plats för att ligga raklång. Här var de i väntan på förhör/tortyr. Förhörens mål var att bekräfta information eller utpumpa mer information. Efter förhören mördades offren, antingen på plats eller så fördes de till "dödens fält", 15 km bort. Inga kulor fick slösas på dessa "fångar" så man slog ihjäl dem med spadar, skyfflar och skar halsen av dem innan man slängde dem i dessa jättemassgravar som man funnit idag. Totalt mördades 20.000 människor på detta fängelset, 14 stycken överlevde. Resten av befolkningen fråntogs sina hem och skickades iväg för att arbeta på stora fält för att kunna försörja landet med bland annat vapen. Barn som vuxna jobbade från soluppgång till solnedgång, maten var kärv och många dog av svält, sjukdomar och utslitning. Allt detta pågick 1975-1979 och jag har inte läst ett ord om det i skolan. Nu vet jag och jag önskar alla får veta, att sånt här aldrig får ske, ändå sker det om och om igen. Smärtan i mig skär, jag kan inte förstå hur en sådan ondska får ta så mycket plats i världen. 

Idag lämnar vi siem reap för att åka till en stad längre inåt landet, kompong thom. Dagarna här i Siem Reap har varit dammiga och en aning förvirrande. Vi har nu ställt om oss på det kambodjanska livet och sakta men säkert börjar vi förstå hur saker och ting fungerar här. Vår första dag bestod av att förbanna (mest av mig) den guide som grundlurade oss vid gränsen och försöka göra något åt detta lurendrejeri. Vilket innebar att vi försökte sätta oss in i valutasystemet vilket ledde till en uppbyggnad av stora pyramider med   ilska, desto mer vi förstod. Den lokala valutan här är niente, alltså står ALLA priser i dollar, omvandlar man det till riel (den lokala valutan) så är kursen så pass dålig att vi förlorar 35% på varje dollar (1$=9.3sek). Wieho! Vår härliga guide eller "hjälp" vid gränsen berättade alltså tips hur man bäst klarar sig i Kambodja. Bland annat så ska man använda sig av den lokala valutan och inte av dollar. In my as. Sen att han lurade oss på en del annat också gjorde ju inte första intrycket av Kambodja det bästa. Men nu har vi våra dollar, vi har varit vid Angkor Wat och livet känns ljust. Kambodja är dammigt, varmt, fattigt, billigt, annorlunda och vackert på sitt eget sätt.

Månen är vänd åt fel håll och genom diset lyser den med en gul värme. Gatan heter Khao san Road men i mitt perspektiv blir det genast kaos gatan. Kaos är det minst sagt, åtminstone efter klockan sex på kvällen. Och det blir värre framåt natten... Matos blandas med avgaser i takt med att ljudet från glada européer ökar, erbjudandet om Tuktuk, massage eller andra mer intima upplevelser erbjuds. Thailand har inga gränser, utom möjligtvis den till Kambodja. Den gräns som vi idag promenerade över och mitt i ingenstansland kände jag hur gränsen verkligen blev tydlig. Framför oss uppenbarar sig en väldig port med skriften "kingdom of Cambodia". Inne i min skalle spelas scener ur romarrikets tidsintervall upp och när man bokstavligen överstiger en gräns, ja då känns tillvaron lite mer upplevd. Jag undrar om otrygghetskänslan försvinner efter ett tag, om man vänjer sig eller om man helt enkelt bara härdas av mörka gränder och galna åkturer på Tuktuk. Men nu är vi tre och inatt betalar vi 35 kr var för ett fint hotellrum, ett eget, med egen toalett och dusch. Tror den huvudkudden blir riktigt skön. God natt och Glad påsk!:)

Idag är min sista heldag i Japan. Imorgon åker jag till Thailand, vilket skall bli awesome. Lite trist att lämna det här otroliga och häpnandsväckande landet men samtidigt så längtar jag verkligen efter sällskap och nya äventyr. Känner trots allt att det här är ett land jag kommer återvända till så ja det är hej då imorgon men ett "hej då, vi ses snart igen!". Japan alltså. Hit skall du åka om du vill se saker du aldrig sett förut, uppleva saker du aldrig upplevt förut, upptäcka en helt annan värld och prata japanska. Jag har haft en otrolig resa i Japan och trots att jag inte kunde ett ord japanska när jag kom hit så har det ändå gått, jag har klarat mig. Jag har löst alla de situationer jag hamnat i, men det har varit för jävligt vissa gånger, krångligt och många gånger irriterande. Aldrig i hela mitt liv har jag velat kunna japanska så mycket som dessa veckor. Mitt tips är att kunna några standardfraser och kunna läsa lite olika maträtter, typ olika ingredienser, innan du åker hit. I Tokyo var det skönt att resa runt själv, staden var så full av liv att ensamheten kändes som en lyxvara,  som jag njöt av. Jag gillar att iaktta, betrakta och i min takt se det jag vill se. Prata för mig själv i vimlet utan att någon noterar det och om de gör det så spelar det ingen roll, eftersom kaoset rör sig och jag lär aldrig befinna mig där igen. Jag älskar att prata för mig själv och skiter väl alltid fullständigt i om någon hör eller ej i vanliga fall heller. Det är min lyx. Jag reste planlöst och varje morgon när jag vaknade gick jag ut genom dörren och på väg till tunnelbanan valde jag tåg utifrån mitt första infall. Aldrig har jag använt en reseguide så mycket som dessa dar. Öppna boken, välja tåg och sen bara uppleva. Så har jag levt hela min tid i Japan. Frihet. Spontanitet. Jag. Att låta kaoset ta plats. För sån är jag, utan en enda fot på jorden. Och visst blir det rörigt ibland, lite tokigt, kanske en och annan panikkänsla men välbehaget när allt löser sig. När jag ser till att allt löser sig. Det slår ALLT. För det går om man vill och det som inte dödar, det härdar. Jag härdar och jag är så otroligt stolt över mig själv.