Det har börjat växa stenar och höga trottoarkanter mitt framför mig på senaste tiden, på några dar har jag slagit upp knäet och tån. Ligger nu på stranden och är skitarg på stenen som slog upp min tå nyss. Det gör skiitont och blöder massa. Bläh. Annars har jag haft en go dag på stranden, badat och solat. Det är perfekt väder här, inte för varmt och inte för kallt. Havet är nog mellan 20-22 grader, nice! Verkar inte som om någon håller med mig för jag är nästan ensam på stranden... Jag klagar inte! 

När man blir helt överlycklig för att man hittar vitt bröd, alltså bröd överhuvudtaget, ja då vet man att man uppskattar sin egen matkultur. (I aussie klagade vi för att det bara fanns vitt bröd och inget mörkt... Här hittar man knappt något bröd). Nudlar och japansk matkultur i all ära men nudlar till frukost? Misosoppa till frukost? Stekt fisk och ris till frukost? Nej där går gränsen... Jag vill ha kaffe och macka! Idag har jag kommit på hur man hittar ett guesthouse på en ö där inga guesthouse eller hostels finns på internet. Man får helt enkelt gå runt och leta. Fråga priser och nya ställen. Jag fann ett guesthouse med en engelsktalande japan, lycky me! Han hade bara dyra rum men han hade ett annat guesthouse tio minuter bort med dorms för ca 160 kr/natt, vilket är helt okej! Jag bad honom ringa dit och boka, självklart! Nu stannar jag alltså här på Miyako veckan ut, 150kr billigare per natt! Wei! Sen blir det Thailand på måndag. Känns riktigt bra. Förresten har jag fått veta att här i Japan är man gravid i tio månader! Så knasigt! Tror det gäller hela Asien faktiskt. Ja man lär sig något nytt varje dag :)

Nu har jag alltså ankommit till Miyakojima, en ö som tillhör okinawas prefektur. För att ta sig hit måste man flyga, i 45 minuter. Mitt livs kortaste flight tror jag. Som bekant avskyr jag flygplatser men här i Japan är dem rätt smidiga och allt går fort och bra. Resan var alltså smärtfri. Det var dock med lite sorg i bröstet jag lämnade Osaro-no-oyado (monkeys in), mitt hem de två senaste veckorna. En underbar värd som fått mig att upptäcka japansk mat och kultur på ett bekvämt och äkta sätt! Mycket vänskapligt hus och efter att ha fått se "Luftslottet som sprängdes" med japansk subtitle, ja då kände jag mig nästan som hemma. Trots detta var dem sista dagarna i Naha (okinawas huvudstad) ganska jobbiga. Jag drabbades av en jobbig hemlängtan och kände väl att det här med resande, det räckte nu. Det berodde väl också delvis på att jag stött på ett par idioter som verkligen gjort mig ledsen och illa till mods. Det väckte en otrolig otrygghet och obehagskänsla. Hösten trängde sig på och jag blev väl förbannad för att ny skit ska dra upp gammal skit, när jag egentligen bara vill njuta och ha roligt. Men känslor är sina egna och bångstyriga som alltid. Tillslut kläcktes en fin idé i min skalle, ensamhet och otrygghet kan botas! Jag har ju faktiskt två kanonvänner som jag kan spendera den sista tiden med. Sagt och gjort. Om en vecka blir det Thailand och Kambodja. Påsk, Veronica och Anton, här kommer jag! Helt plötsligt känns allt mycket bättre... Men oj då... Det var ju Mijakojima jag skulle berätta om. Aja, det får bli en annan gång! Tjohej, från en glad Tildis:) (i ett EGET rum...)

Det har varit en helt otrolig dag. En dag som verkligen började hopplöst. Jag ville väl egentligen bara hem och bort ifrån alla som inte förstår mig och som inte kan prata medmig. Men för attgöra det bästa av situationen tänkte jag ta cykeln och cykla till nån utsiktsplats och försöka se staden i den mån jag kunde. När jag försökte få de japanska tjejerna, också de enda gästerna på hostelet, att förklara kartan för mig... Frågar de om jag inte vill hyra en bil tillsammans med dem. OM jag vill. Överlyckligt säger jag Ja! Vi hyr em bil, dem står för japanskan och körningen. Vi har tur för under vår egen lilla sightseeing stöter vi på nån form av grottguide som entusiastiskt vill visa oss en grotta. En helt enorm grotta och även om jag aldrig har tänkt på döden så mycket som då så var det helt fantastiskt. Det glittrade som guld i taket och som silver på marken. överallt hängde grottstenar och hela grottan var magnifik. Otrolig. Stor och skrämmande. På vägen tillbaka till bilen frågade "guiden" oss om vi smakat på sockerrör någon gång. Eftersom ingen av oss hade gjort det så ropade han till bonden som stod och fällde sockerrör och efter en liten stund hade vi varsin bit i handen. Mums! Kvällen inleddes på golvet inne på en resturang tillsammans med tjejerna och två killar till. En del öl, sake (för dem andra), konstig spännande god mat, mycket skratt och otroliga, underliga, knasiga, uppfinningsrika kommunikationssätt. Då engelskakunskaperna var ungefär lika stora som min japanska. Alltså väldigt små. Men vi hade en rolig och galen kväll. Japan är genast älskat av mig igen! Imorgon är det tillbaks till Okinawa och Naha, för en del planering och besluttagande. 

Att befinna sig pa en ode o medfor kanslor som ensamhet, hjalploshet, irritation och hemlangtan. Paradiset som blev till -jag-vill-bara-harifran. Ja, det regnar. Idag blaser det. Ingen kan engelska. Jag fattar inte hur, nar eller var och vart bussarna gar. Dem finns iaf, har jag just upptackt. Det ar val ett aventyr i sig, att vara nagonstanns mitt i varlden och inte fatta nagonting. Jag vill se slottsruinen och jag vill se utsikten. Men det ligger flera mil bort och jag vet inte hur jag ska ta mig dit.

Igar cyklade jag, i regnet, till ett seaturtle-museum. Jag var enda besokaren. Men skoldpaddorna var fina. Sen gjorde jag nagot av det goaste hittills, jag gick till badhuset. Ett badhus dar man inte far simma (?), men dar vattnet ar 35-40 grader, dar man far vattenmassage och dar man kan flyta ovanpa en vattenstrale. Haftigt och helt enormt skont! Dessutom hade dem en Jaccuzi (stavas?) utomhus med utsikt av det vackra om an dock regniga havet. Det vattnet var nog 50 grader eller uppat. Woah! SKONT!

Nu sitter jag pa det har, faktiskt, mysiga cafeet. Precis druckit min Latte, lite fundersam over dagen men anda lite gladare an igar. Pa nagot satt far den har upplevelsen bara vara. Det ar val en erfarenhet i sig. Aven om det blaser och regnar.

Igar laste jag Morgan Allings bok, jag laste ut den pa en kvall. Valdigt bra bok! Nu har jag bara en bok kvar sa jag far nog troglasa den, eftersom engelska bocker ar valdigt sallsynta i det har landet ...

1. Efter två dagars konstant regn är solen väldigt välkommen! Idag känns det som vår i Tokyo något som också verkar göra tokyoborna lite vårfnittriga. Idag ska jag till harajuku och se om jag kan få syn på dessa uppseendeväckande harajukutjejer:)

2. För att svara på den här frågan om Japan är dyrt så kan jag glatt säga nej. Det är definitivt billigare än Sverige och då ska vi inte ens tala om Aussie. Där ALLT var äckligt dyrt. Japan är endast dyrt om du jämför med ex kina och Thailand. Och det är ju onödigt att göra det...

3. I skrivande stund befinner jag mig i uppehållsrummet på mitt hostel, Osaru-no Oyado, i/på Okinawa. Min dygnsrytm är kaputt och det här rummet är för mysigt för att övergivas. Nu har jag kommit av mig angående skrivandet och har alldeles för mycket att berätta! Tokyo var överväldigande. Det var väldigt mycket hela tiden och för att kunna hantera alla dessa intryck var ett cafébesök om dagen nästan nödvändigt. Starbucks och alternativa ställen blev min trygga punkt i vardagen, en stund av lugn mitt i kaoset, min bok och en fika. Utöver cafébesök fylldes min tid av väldigt mycket människor, starka färger, mycket ljud, fel språk och tunnelbanekartor. Allt detta i olika kombinationer och ibland är det fascinerande, ibland är det skitjobbigt, ibland är det underbart och ibland är det fruktansvärt. Tokyo i en vecka är absolut tillräckligt. En vecka i taget åtminstone. Sen behöver man paus. Hihi.

(fast det här är inte alls skrivande stund längre...)

Att åka tunnelbana i Tokyo är både frustrerande och imponerande. De har ett helt otroligt system som fungerar imponerade bra, om man är japan...(Västtrafik och skånetra(g)fiken ni borde dock åka hit på studieresa!) Ja så länge kartorna är översatta på engelska så går allt alldeles utmärkt... Har bara åkt fel två gånger och det tycker jag är HELT OTROLIGT för en person som inte kan någon japanska, alls. Tunnelbanan går fort, ofta och är fylld av japaner. Utseendefixerade japaner. Nästan alla är snygga. Ingen är utländsk och ALLA sover. Man får inte prata i telefon och man måste ha väskan i knäet. Alla platser är alltid upptagna och man sitter nästan och kramas med sina medpassagerare. Här gäller regeln "Finns det hjärterum så finns det stjärterum" hur litet hjärterummet än känns i svett, stress och trängsel.

Nu sitter jag i en orange soffa med Winnerbäck i öronen. I min digitala anteckningsbok ligger en massa halvskrivna inlägg som vill bli lästa men som är osammanhängande och i oordning. Precis som jag är i största allmänhet. Japan är imponerande på alla vis och jag vet inte om jag beskriva känslan som härjar inom mig. Känslan som bara vill ut. Det är en konstig glädje i kombination av en slags befrielse från glasbubblan man inte visste att man befann sig i. Att kommunicera utan ord och att kunna skratta och förstå varandra utan ett språk. Att bli överlycklig när någon kan några ord på engelska. Att vara annorlunda och ändå passa in. Att känna samhörighet i en total olikhet.