Igår ankom vi till Phnom Penh och spenderade natten på "Top Banana", ett härligt hostel med stora sköna sängar. Dock helt felplacerat då området tog totala överpriser på allt. Idag förflyttade vi oss alltså till Kha Vi, ett hostel i ett bättre område, billigare och med aircondition. Gött! Efter en måltid i miniformat begav vi oss till ett av de fängelserna som brukades under Pol Potts styre, S21. Innan jag kom till Kambodja kände jag knappt till deras hemska historia. Eftersom fattigdomen är så påtaglig här läste jag på om landets historia så fort jag kom hit. All den grymhet en människa kan orsaka chockade mig ännu en gång. På fyra år lyckades Pol Pott förslava hela landet och mörda mellan 1,7-3 miljoner. Genom mord, svält och utslitelse. Barn som vuxna. Idag besökte vi alltså ett av dessa fängelser dit människor som var intellektuella, var munkar, hade yrken, jobbade för polisen osv. Hit fördes de med hela familjer, spädbarn fråntogs genast och dödades. Medans människor fängslades antingen liggandes på rygg med fötterna slagna i fotbojor, förbjudna till att prata eller i små utrymmen, inte ens plats för att ligga raklång. Här var de i väntan på förhör/tortyr. Förhörens mål var att bekräfta information eller utpumpa mer information. Efter förhören mördades offren, antingen på plats eller så fördes de till "dödens fält", 15 km bort. Inga kulor fick slösas på dessa "fångar" så man slog ihjäl dem med spadar, skyfflar och skar halsen av dem innan man slängde dem i dessa jättemassgravar som man funnit idag. Totalt mördades 20.000 människor på detta fängelset, 14 stycken överlevde. Resten av befolkningen fråntogs sina hem och skickades iväg för att arbeta på stora fält för att kunna försörja landet med bland annat vapen. Barn som vuxna jobbade från soluppgång till solnedgång, maten var kärv och många dog av svält, sjukdomar och utslitning. Allt detta pågick 1975-1979 och jag har inte läst ett ord om det i skolan. Nu vet jag och jag önskar alla får veta, att sånt här aldrig får ske, ändå sker det om och om igen. Smärtan i mig skär, jag kan inte förstå hur en sådan ondska får ta så mycket plats i världen. 

 

Debora

12 april 2012 10:54

Asså, d e verkligen så sjukt att folk gör sånt mot varandra... helt sjukt!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Om en vecka börjar jag jobba som lärare i en etta, ett vickariat som sträcker sig över hela terminen. I skrivande stund är jag ganska nyligen informerad om jobbet, jag vet egentligen inte så mycket om barnen, schemat eller mina kollegor. Men jag är s...

Jag bär i förvirringen en knuten näve känslor jag inte minner styra Stirrar stumt in i spegelns sköra glas Väntar på svar men hör bara tystnad...

En mellanlandning i Malmö, sista bussresan och tillslut hemma i älskade Göteborg. Det första jag ser i Göteborg är Jennys leende, bra början! Nu har jag varit hemma några dagar dock blev läkarbesök det första åtagandet jag gjorde, med resultatet sj...

Det är en konstig känsla att sitta i Sverige och skriva detta inlägget. Den sista flygresan gick bra, ingenting krånglade, ingen panik i sista stund, inga problem vid incheckningen och inga onödiga säkerhetskontroller. Kändes helt enkelt stabilt, min...

Nu närmar sig slutet med läskiga steg, det virvlar av känslor inför flygresan hem. Lycka över att komma hem igen, sorg att behöva lämna det här. Sorg över att nå ett slut. Men min hemlängtan tar nästan över och tillsammans med den så känns det riktig...