sssch

jag försöker höra
hur luften slår mot
glasväggarna runt oss

lyssnar intensivt
men hör endast
hur ekot i min kropp
skriker att

dina andetag
är alldeles för långt bort 
från mina

och kylan växer
i din frånvaro
frodas rikligt 
av ditt eko

under allt
skakar jag
av rädsla

för när
jag lämnar
mig här

finns jag inte mer.

skräm livet ur
mig och förtär
mina tankar

svälj mina tårar
så inte floden
svämmar över

läppar läppar
läppar av dröm
skapar längtan
att sluta ögonen
och falla tillbaka

aldrig lämna
dina armar
om min rygg

och en förståelse
jag inte begrep

låt mig stanna här.

Många gånger har jag frågat mig,

varför bloggar du?

Varför skriver du en massa skit

som ingen förstår och som ingen läser?

Jag skriver för mig själv, 

och borde väl egentligen

kunna sätta en kod och

stänga omvärlden ute.

Men det gör jag inte,

inte vet jag varför.

Kanske har jag en trasig illusion inom mig

om att en dag kanske någon läser och tänker likadant.

En dag kanske någon känner igen sig.

Förutom det så börjar mina mardrömmar komma tillbaka,

har haft ångest hela dagen. Och varit arg på allt. 

jäkla dröm. jäkla panik. 

du är nu lycka 
som sipprar
genom mig

rinner sina 
egna fina vägar
och bygger små
slott fyllda av 
allt som är vackert

söta leenden är
fastklistrade i min
hud

rosa och glittrande
skiner jag och
hela världen blir
förundrad över 
all den glädje
jag har inom mig

aldrig har ni sett
att jag också kan vara 
sådär sprudlande
vacker och överflödig

jag fnittrar till när ni
ser mig i ögonen 
och ler

på riktigt.

jag vill inte åka hem

jag orkar inte åka hem

jag vill vara kvar här

där alla andra kan hålla mig vid liv

jag ville skriva om vackra saker

om ord som aldrig når mina

fingerspetsar och kysser

tangentbordet

men min själ gråter nog

för att min mun skrattar

så hjärtligt och rätt

och när gråten får 

komma fram då

brister allt

skratten är inte hela 

längre dem liksom

hickar sig fram

vad är glädje

om man inte vet

vad man är

staden som skulle bli min

ny och vacker skulle jag gå

på gator av sten

klä dem med ord som inspirerar

men någonstanns där mitt i allt

gick min plan itu

jag bara grät och staden

försökte få mig glad men

den fick ingen chans

jag smutsade ner den med

tvivel smuts och tårar

men vackra lilla stad

nu till våren ska jag kämpa

jag ska klä dig med färgglada 

ord, förinta gråskalan.