Om en vecka börjar jag jobba som lärare i en etta, ett vickariat som sträcker sig över hela terminen. I skrivande stund är jag ganska nyligen informerad om jobbet, jag vet egentligen inte så mycket om barnen, schemat eller mina kollegor. Men jag är så ivrig att jag på direkten laddade ner läroplanen och genast gick min hjärna på högvarv med idéer. Att vilja göra något med hela hjärtat, det måste väl ändå vara den viktigaste ingrediensen. Det kommer bli tufft men det kommer även bli väldigt roligt. Jag är spänd av förväntan och nervös, men inte på det där obehagliga sättet utan mer, en nervös förtjusning. Nu händer det. 

Jag tänkte att jag tycker om att skriva. Jag är inte längre på andra sidan jorden, men livet kan vara ett äventyr här i Göteborg med. Så kanske mest för min egen skull, så gör jag ett slag i saken, jag börjar skriva igen. Om min termin som lågstadielärare, livet i vårt minikollektiv och att vara tillbaka i Göteborg igen. Det är inte fy skam alla gånger.

Sen lär jag inte kunna låta bli att slänga in en poesibit här och var. Men det är ju min blogg. Det är jag som skriver. Då blir det så.

På återseende,

Matilda.

Jag bär i förvirringen
en knuten näve
känslor jag inte
minner styra

Stirrar stumt
in i spegelns
sköra glas

Väntar på svar
men hör bara
tystnad