Ligger nyvaken i sängen och kliar på mina enkroners uppsvullna bett, konstaterar att gräsmattor är ondskefulla. Vänder mig om, ångrar mig i nästa stund, glömde att hela sängen gungar så fort jag rör mig, får mig att bli en klumpeduns. Jag noterar att överslafar inte är top notch. Syster sover. Staden låter mer idag, förmodligen för att vårt fönster vetter ut mot den antagligen enda motorvägen här, väldigt rogivande. Vi ska checka ut igen om 1 och 1/2 timme. Försöka göra oss av med väskorna och köpa 4 avokados för 3 dollar. Helt okej! 

Vi har precis ankommit till tystnaden, Newcastle. Det är ganska skönt efter hetsen i Sydney. Vi bor på ett hostelet alldeles för långt från tågstationen men tack vare snälla stadsbor hann vi upptäcka det innan vi gick 1,5 mil. Vi bor tillsammans med två andra svenska tjejer, de första jag träffat än så länge. Enligt dem så är det vi och tre till som bor på hela hostelet, tror det förklarar att vi både tog fel hostel och att det här är en superlugn stad. Men det känns faktiskt som en skön mellanlandning. Imorgon beger vi oss nog till stranden och hamnen eller vad som nu faller oss in. Idag spenderade vi näsen hela dagen i Hydepark, sov, läste, lyssnade på musik och så skulle jag nödvändigtvis skära mig på glas.... Är det ett släktdrag mån tro? Ja man undrar ju... Svinont gjorde det iaf. Och blödde. Massa. Igår gick vi runt i katoomba och alldeles för långt till echopointen men utsikten var helt otrolig. Vackrare får man leta efter. Så där satt vi, jag med min kamera mitt ibland alla japaner med deras kameror och posebilder. Charmigt. Lika bra att överösa mig med japaner redan nu, så jag vänjer mig? Alla ungarna är ju söta så att man dör iaf... Herregud.Nu är det läggdags... Natti:)

Man kanske tror att bara for att man ar i ett annat land med ett annat sprak, en annan kultur, annat klimat sa ska allt annat vara annorlunda ocksa. Sa ar det inte. Verkligen inte. Min hjarna ar precis som hemma, kanske for att Jossan ar i narheten hela tiden och blir som en paminnelse om hur allt ska vara. Inte hennes fel men sa ar det. Och om du kanner mig och Jossan sa kan jag saga att vi ar precis som vanligt. Aven om vi inte setts pa tre manader sa ar brak en naturlig del av oss. Men, vi har kul anda. Valdigt kul. Idag ska vi aka till blue mountain, klockan ar sju och jag maste fa liv i syster som antagligen ligger i sangen fortfarande. Well, jag trodde det var hon som stod for morgondelen. Inte idag formodligen. Igar gick vi igenom hela Sydney kandes det som :) Sa nu har jag sett det som man maste se, Operahuset, botaniska tradgarden och george street. Och dessutom inte gatt vilse en enda gang, men det ar nog Jossans forstjanst sa jag borde kanske inte ta aran for det allt for mycket. Nej nu gar tiden pa datorn ut, jag maste vacka Jossan fa i henne frukost (oss frukost) sa att vi blir manniskor igen och kan komma ivag till Blue Mountain... Hur man kommer dit? Just det, kan vara bra och kolla upp kanske... puss hej ses!

Nyduschad och inte helt genomsvettig. Soleksem, sar och blamarken. Jag hoppas att min hud vanjer sig vi det har klimatet snart sa att jag ser normal ut igen. Igar var det Australian day och min forsta kvall ute. Min forsta kvall dar folk for glatta livet sjunger Waltzing Matilda sa fort man presenterar sig. Funny thing. 

Systra kommer hit om nagra timmar, det ar fyra manader sedan vi sags sist sa idag blir det kalas som heter duga!

Mitt hostel maste ha nagon slags forkarlek till mig eftersom det visar ett sa otroligt fint samabete med mig... not. Sa har fint borjar min vistelse i sydney, nar jag ankom till hostelet i onsdags natt var receptionen stangd och jag kunde inte checka in, trots att jag ringt och forvarnat om att jag skulle komma sent samt att de lovat att vara dar... Jag kan tacka min lyckliga stjarna for att det finns fina manniskor. Hostelsboende forstaende manniskor som  slapper in mig och dessutom fixar ett rum med en ledig sang dar jag kan sova. Kvall ett raddad.
Och sjalvklart hade jag inte mer tur igar... Klockan alldeles jattemycket nar jag skall in pa hostelet och lagga mig, mina nycklar kan inte lasa upp ytterdorren. I tva timmar tjatar jag pa nyckeln, vill att den ska bli ratt nyckel och slappa in mig. Tyvarr har varken jag eller nyckeln magiska krafter. Men efter lite ilska och upprordhet (OCH TVA TROTTA TIMMAR) kommer en hostelkompis med sina nycklar och slapper in mig. Tack igen.

Nu har jag ratt nycklar och i fortsattningen ar detta det forsta jag kommer kolla pa vartenda hostel jag kommer. I ovrigt sa ar hostelet ganska bra, femhundra trappor att springa i men dem har iaf en ganska fin takterass dar man kan hanga.

Well, dem dar tre sista bokstaverna i alfabetet finns ju inte i det har sota landet tyvarr.. hoppas det ar hyffsat lasligt anda.

puss och kram

Matilda

Nyvaccinerad och nypromenerad med Broberg i öronen och snö under fötterna. Lite kärlek kan man ju känna för snön när man bra behöver stå ut med den i några dar. Helt okej alltså. Imorgon bär det av och jag börjar faktiskt inse att jag skall åka iväg. Väskan är nästan helt packad och det känns ändå som jag kommer få plats med allt trots att den är så liten:) well done alltså. Tåget till CPH går 05.57 imorgon... Ladda! Thunderstorm väntas tydligen i Sydney, jag hoppas på att vädersajten är riktigt dålig och att man istället blir välkomnad med sol OCH årets fest. Men ja, man kan ju inte få allt ;D

Hoppsan nu blev det här en Reseblogg. Så trevligt. Välkommen. 

Jag har inte alls tid att skriva det här inlägget  men någon slags invigning måste ju ändå förnyelsen av bloggen ha. Med tanke på att jag redan har tre bloggar så kändes det överflödigt att skapa en ny, bara för en resa. 

Men här kommer det i alla fall finnas plats för de som vill följa min resa, så får vi se hur det gestaltar sig. 

Nu tillbaka till planering, packning och sista-möten.

With love,

Tilda.

Jag vet inte vad som gör mest ont. Vem som gör mest ont. Bara att det är för mycket. Jag vill bara bort härifrån nu. Det är två veckor kvar. Allt utan tanken på resan känns fel. Jag är inte kvar här hemma längre. Allt bara händer och jag känner mig helt apatisk. Helt apatisk i jämförelse. Du försvinner. Du går sönder. Du förstör. Ni gör ont.

Imponeras av mig själv hur jag alltid lyckas glömma, i slutändan står jag alltid med en klump av besvikelse i bröstet. Jag borde ha en liten fågel på axeln som pickar mig i nacken varje gång jag är på väg att glömma. Det här är värdelöst. Vet inte om mina förväntningar på världen och alla människor är för stora eller om världen helt enkelt är värdelös.