Kanske borde jag hålla andan och bara låta detta vansinne gå förbi. Men mina hjärnceller förtär dig, bit för bit, men du tar aldrig slut. Du blir bara mer och mer, okontrollerbar. Blir inte klok på det här. Vansinnesidéer, ge upp!

Ett försök till att inte tänka. Inte alls. Stänga av det som paralyserar min verklighet, tränger in och förstör fina stunder. Vet inte vart jag ska göra av det. Förträngt strävar upp till ytan och krasar sönder ögonblick jag vill krama om. Ett utbyte, fylla dumhet med ny. Fungerar inte alls. Har gått om mig själv och insett att jag egentligen står där borta och ropar bortåt, drar mig neråt. Så går jag runt och någonstans i allt virrvarr förlorar jag vägen och inser att jag är mitt i ingenstans.

Borttappad.

Jag måste vakna, öppna ögonen och börja reagera. Inse.

Måste det vara så svårt och hugga tag så hårt. Vill inte. 

En så långdragen process att jag inte vågar se slutet,

leva utan det här. Klor. Kalla klor.

Låter Thåströms röst eka i mitt huvud och försöker att förtränga hur du smyger dig in i mellan orden, tar mitt hjärta och drar åt. Inget försvar bara en kall hopplöshet. Det finns ingenting, jag försöker bara inse att det är okej att ge upp nu. Mina drömmar stretar emot, snälla sluta upp med det. Biter ihop, tittar bort och höjer volymen så att långt långt bort överröstar dig totalt.

Känner mig förlorad åt det här vansinnet, jag trillar baklänges och skrattar åt mig själv i hemlighet. Löjligt idiotiskt är det. Smeker mina läppar med dina ord, viskar dem tyst för mig själv, sen övertalar jag mig om dess falskhet men min mun ler lika dumt ändå. Drömmer mig bort och faller in bredvid dig, precis som det skall vara. Förkrossad är morgonen, i timmar är du min enda tanke. Sen blir du en aggression som tas ut inuti mig, med hugg hårda nog att kväva oss båda. Sen bakgrundsljud om jag höjer volymen på ju närmre kvällen tar sig.

Men du är bara drömmar... Mardrömmar.

Idag önskar jag att jag vore en fågel, med vingar som kunde ta mig härifrån. Långt bort från verklighetens nycker, idiotidéer och ansvar. Slippa oroa min skalle och endast fokusera på maten för dagen. Så flyg lilla fågel, flyg mig bort härifrån.

Jag önskar du försvann och att dina andetag inte tyngde ner mig lika hårt mer. Att din existens var lika intetsägande som din närhet. Att du var precis som förut. Att jag slutade längta efter drömmarna med oss i. Att jag slutade prägla min närvaro med planer på hur jag ska få ur dig ur skallen. Jag är trött på det här nu...

Snabba beslut för din bortgång, det kallas delete i mitt inre. Jag utför dem trots att jag vet att dess mening är betydelselös. Vet att jag faller tillbaka bara du blinkar. Med den inställningen kommer det här gå åt skogen. Fast du är ingenting, ingenting så tycks världen vilja kretsa kring dig. Min verklighet blir orealistisk och visioner trillar omkull för din tankes verklighet. 

Vi var vackra där.