Idag var jag med tre av mina kära kurskamrater på Rörsjöskolan som ligger några minuter ifrån där jag för närvarande bor. Efter att ha läst en del ur kurslitteraturen som handlar om mångfald i skolor så hade jag en del förväntningar och tankar om vad vi skulle möta när vi besökte den skola som vi valt ut. Upplevelsen var helt annorlunda mot vad jag hade strukturerat upp innanför mitt skallben. Dock positivt, väldigt positivt. För att inte göra en tråkig uppsats av det här så sammanfattar jag så gott det går, uppsatser och trist litteratur har väl de flesta nog av ändå. När vi kom fram till skolan, som är en megabyggnad som byggdes i slutet av 1900-talet, föreställ dig en riktigt gammal skola, stor och maffig, precis som på film. Det var nästan lite läskigt. För att inte bara klampa in och göra fel så klampade vi istället in på rektorsexpeditionen och fann den tom. När den bortsprungna rektorn återvände så upptäckte vi att vi precis kommit i tid till den årliga brandövningen, klockrent! Det var bara och klampa ut igen, ta kort på byggnaden och vänta på att brandövningen var slut. Hur som helst, när rektorn väl återvände fick vi vår trevliga intervju, svar på alla våra frågor och en vägvisning över till högstadiet. Där inledde vi intervju nummer två med biträdande rektor på Rörsjöskolans högstadium, bemötandet och svaren på frågorna var så positiva att jag började tveka på om det verkligen kunde vara så här bra på en skola. Rörsjöskolan är en skola som kan ses som ett mini-Malmö, hela det mångkulturella samhället som finns här i malmö ryms där. Skolan har 44 modersmål inklusive svenska och det finns elever med alla möjliga olika bakgrunder. En skola som har så pass stor mångfald kan man nästan förvänta sig att den borde ha en enorm uppdelning samt ett oerhört maktspel, men icke. Rektorn och lärarpersonalen har ett alldeles utmärkt sätt att bekämpa detta, jag är väldigt imponerad. Att det här fungerade märkte vi genast när vi började snacka med eleverna ute på skolgården. En grek, en svensk, en libanes och en alban på samma bänk, kompisar. Nio tjejer och killar sitter och skrattar vid en bänk, alla med olika bakgrunder och det är en självklarhet att de hänger med varann.

"Vadå hur man ska vara som tjej? Alla får vara som dem vill." 
"Som kille ska man vara...Det spelar ingen roll."
"När det kommer en ny person till klassen så snackar man med henne/honom och ser vad det är för slags person, sen så avgör man om det är en vän eller inte. Utseende och sånt där är inte det som är viktigt."
"Men måste man sminka sig då? Eller ha märkeskläder? , Nej, alla gör som dem vill. , Men hamnar man inte utanför om man är annorlunda? , Nej vadå? Man måste ju få vara som man vill." Osv osv...

Smarta kids it is!

Hade jag haft en sådan här skola hade jag älskat att gå på högstadiet. 
Visst borde det vara självklart att alla accepteras precis som dem är, med exakt den bakgrunden dem har, sitt utseende, sitt kön, sina åsikter. Visst borde alla människor bli sedda till det dem har inuti, inte utanpå. Visst borde alla människor ha rätt till den hjälp och den undervisning dem behöver i skolan, vare sig man har det lätt eller svårt. Visst borde inte grupperingar i skolan trycka ner dem som inte tillhör gruppen med maktposition. Visst borde det vara självklart att man få se ut precis hur fan man vill utan att omgivningen ska tracka ner dig för det. 
Men, det är inte så. Jag tror aldrig det kan bli så, men jag drömmer om det. 

Idag var en bit på väg, idag blev min dröm lite starkare. Idag slog mitt hjärta hundra slag för mycket, av glädje. Glädje för att mänskligheten börjar vakna ur sin stumma dvala, för att jag inte är ensam om min dröm.

Så med ett leende lämnade jag Rörsjöskolan, med hopp om att fler skolar följer dem.

with love and happiness,

Tilda.