Imponeras av mig själv hur jag alltid lyckas glömma, i slutändan står jag alltid med en klump av besvikelse i bröstet. Jag borde ha en liten fågel på axeln som pickar mig i nacken varje gång jag är på väg att glömma. Det här är värdelöst. Vet inte om mina förväntningar på världen och alla människor är för stora eller om världen helt enkelt är värdelös.