Det är solstrålar som kittlar mig på näsan, inte regn. Jag har lett hela dagen och tjänat pengar på det. Vet att det blev en del småfel och de flesta var av ren klantighet. Men med Marit Bergmans röst i bakgrunden så känns det som bortblåst en stund senare. [Forever doesnt live here anymore.]

Jag lovade en prick att vara glad eller åtminstone positiv idag. Det har lyckats, hittills och ett tag till. Ingenting, ingenting ska få förstöra den här dagen. Jag är inte frisk men inte sjuk, ett slags mellanstadie där man måste prestera på samma villkor fast man ligger minst tre klasser bakåt. Min kropp är trött på mig. Jag skiter i den, om det är bra eller inte, vet jag inte. Jag tänker inte tänka efter heller för den delen. Behöver öva på att bara göra.

Drömde att jag körde bil inatt och det gick kasst. Det var mörkt och min syster skrek. Och jag längtade efter mitt körkort, längtade och ångrade mig. Härom natten var jag gravid, natten före dess med. Att jag ska bli gravid innan jag är färdigutbildad är mammas största mardröm.  Hoppas aldig att jag hamnar i den sitsen.

Nu ska jag lyssna på Marit och dricka mitt te.

Ikväll blir det kyrkan med syster,

i misson för första gången

på alldeles för lång tid.

Hoppas du mår lika bra som jag :)

with love

Tilla.

För ungefär 1 år och 8 månader sedan

tog den lyckligaste dagen i mitt liv plats.
Det är timmar jag hatar idag,
timmar som har förstört mig.
Det är få dagar jag inte
tänkt på den stunden.
Jag hatar att du är
del av min definition på lycka.
Hatar hur jag förgör mig själv.

det är slut
det är över
det har lämnat mig
med rädsla som enda försvar.

Jag vet inte vad som är värst
som det är nu eller
som det var förut.

Hittade ett gammalt inlägg på en gammal blogg.

ändrat lite grann dock. Idag är en -för-två-år-sedan-dag-, can't help it.

Egentligen orkar jag inte prata.
Orkar inte höra vad alla andra säger.
Orkar inte se mig själv från andras synvinklar.

Jag vill göra något. Liksom göra.
Umgås med en docka, någon som

håller en sällskap men som ändå inte säger något.
Vad begär jag egentligen.

Jag kan tänka sönder mig på saker som aldrig leder någonstanns.
Om hela mitt liv är förutbestämt, hur kan jag då påverka det?
Om vad jag än gör är bestämt så spelar det ingen roll vad jag gör.
Så om jag bestämmer mig för att lägga mig ner på marken och inte göra något, bara för att om jag gör något så spelar det ingen roll för på ett eller annat sätt löser det sig ändå. Fast lägga sig ner på marken är en handling, alltså kan jag inte välja att inte göra något.

Men på något sätt borde man väl kunna rymma från allt?
Hitta sin fria vilja och upptäcka att man inte kan klara sig ifrån det där att  allt är förutbestämt.
Eller är det Slumpen alltihopa?
Slumpen att vi finns, slumpen att jag råkade utföra den handlingen som påverkade den människan som då tänkte så och tog det steget och fick någon att utföra den handlingen osv.
Eller är det slumpen som är ödet?
Är det meningen att jag ska sitta och tänka så mycket att jag tappar bort mig själv i alltihopa.  Alla handlingar jag utför påverkar på något sätt resten av mitt liv. Som att jag skriver den här texten, det påverkar mig jättemycket på något sätt och om jag inte hade skrivit det här så hade det påverkat på ett annat sätt. Visserligen vet jag inte hur, men om jag inte hade skrivit den så hade en viss händelse eller en viss tanke inte dykt upp eller kanske dykt upp. Detsamma gäller dig, om du inte hade läste det här så hade en viss händelse inte hänt eller så hade den hänt.

Att veta att allt man gör påverkar en på ett eller annat sätt är skrämmande. Du kan inte göra något utan att det påverkar hela ditt liv. Det räcker med att du tänker så har du påverkat en annan människas liv, nu eller senare i livet.
Kanske borde jag ha ett snyggt avslut, men kommer inte på något passande. Jag är förvirringen själv.

Jag är rädd.
För mig själv och mina tankar.

Dagens glädje: massa upplyftande ord :)

Dagens Lättnad:

Jag är nästan klar med diktsamlingen,j

ag vet att det är ett himla tjat om den.

Men den präglar mitt liv nu,

Inlämning nästa vecka :O

Dagens saknad: kramar

Dagens intagning: Te, banan och choklad.

Dagens skratt: Min älskade lillebror.

Okej sju rosa påskliljor till mig, jag har sovit inatt.

Innan jag somnade hann jag läsa ut min bok, skriva en ny inledning till diktsamlingen, en massa kapitelinledningar samt komma på kapitelnamn, skriva loggbok till ikväll (natt) och dem senaste veckorna, lyssna på svingelskogen och somna till Lovsång. MEN jag somnade iaf och jag sov gott. Därför tycker jag faktiskt att jag förtjänar sju rosa påskliljor.

Inatt förundrades jag också över min egen utveckling inom diktandet. (Skönt att man utvecklas på något sätt åtminstone) Läste "dikter" från då jag började skriva, för ungefär tre år sen. Dem är skamliga, jag skäms nästan. Om man följer "årens lopp" (det är trots allt bara tre år) så ser man hur dikterna förändras, hur meningsuppbyggnad, ord och innebörd hela tiden blir bättre. Det är långt i från helt bra, men bättre ja det är det.

Läs gärna dikten några inlägg ner, den skrev jag i december tror jag.

Tycker om den ganska mycket faktiskt :)

hoppas ni mår bra, för jag hostar fortfarande.

Njut av solen och helgen rejält!

Så ska jag beundra domherrarna, talgoxarna

och blåmesarna utanför mitt fönster :)

with love

Tilla

och jag mår redan jobbigt för jag vet hur lite jag kommer sova inatt.

Hur mycket tid som kan ägnas åt att bygga på min ångest och blöta ner min kudde.  förlåt för att jag är dyster.

Fast utomhus är det mörkt, precis så som det brukar om natten. Några ensamma gatlyktor lyser upp den tomma vägen som inte syns från mitt fönster, men jag vet att den finns där. Och jag längtar efter att få trampa den mjuk med mina fräkniga fötter och att få dansa den levande tillsammans med dig, som om allt var förut. Men vägen är kall och den leder varken bortåt eller tillbaks till verkligheten, bara till destinationer. Trist.

Frusna fingrar tar sig igenom mp3n
ström av ljud som kletar fast
små noter på trumhinnan.

Skrapat nagellack
trillar undan för dagens hud
och beröring.

Blandar sedan mössor
med alla springande skor
till spårvagnen som plingar
och åker fel med otillgängligt
utrymme och massa svordomar.

Kalla minuter läser Elvis
och längtar efter egna ord
som läser upp sig själva
tillsammans med allmänheten.

Så egendomligt full
av tomma krav och
undangömd motivation.

Nyss och länge sedan kysst
av slöhet
är nu mer instängd
i dess kropp.

Infryst och ensam med
dina avbitna fingrar
i min mun.

Och förklädd i din hud
blir min dröm.

ush på min kropp

jag har tröttnat på att aldrig få vara helt frisk och må helt bra. Få vara en del av omvärlden. Jag vet att det är trist och höra på dystra toner,

men jag orkar inte pressa fram dem lättsamma. Vill inte ligga vaken fler nätter nu.