Fel tankar och filosofier styr mina andetag, dem springer iväg och snubblar. Funderingar som känns meningslösa och aldrig har dem något slut. Egentligen vill jag bara lägga mig ner och sova, jag blir aldrig fulländad ändå. Men jag är optimistisk enligt lag och skulle aldrig göra något sådant. Ändå stänger alla dörrar in mig och jag gör aldrig det jag innerst inne vill. För kritiken och motståndet är för stort och min viljekraft för svag, min tro på mig själv sviker alltid när den inte borde. Jag vill vara precis så galen som min illusion av mig är, men någon form av vett styr undan mina impulser. Ilska är det som formas inom mig, vill lämna sans och vett. Bli oförutsedd och precis så som jag vill. Varför låter jag världen stoppa mig? Varför är jag rädd för ångsten när det är den enda som får mig att veta att jag lever. Hur kan jag vara så rädd när jag vet att det egentligen inte spelar den minsta roll. Rädsla är den kyla som håller mig borta från vettet. Ingen filosofi är tillräckligt nära mig för att jag ska kunna känna mig tillfredställd. Att kunna uppfylla alla rätt samtidigt som man kämpar för att innehålla alla fel är en omöjlig väg. Men jag kan inte betsämma mig och därför är jag precis lika fel som jag är rätt. Ett vinglande som aldrig tar slut, för jag kan inte vara precis så som jag förväntas, men att vara tvärtom det är inget alternativ det heller. Full av förvirring så avslutar jag nu det här inlägget innan det spårar ur ytterligare gånger.

with love,

Tilla