jag saknar dig, fast du inte finns. vill ha dig, fast du inte är. du förtär mig, fast du inte existerar. det gör ont, fast smärtan inte syns. jag orkar, fast jag inte vill.

Du är tom luft som om möjligt försvunnit. Ut i ingenstans och hela tiden ersätter jag dig med ny luft, som skall styra tankarna bortåt. Men jag faller tillbaka, som en ständig återvändsgränd. Dina ord ligger på repeat i min hjärna, ditt leende gör mig tossig och saknaden river i mig. Desperat längtan efter din närhet. Kalla månader utan slut, en längtan utan mål, vi är absolut ingenting. Vi kommer alltid vara ett ingenting. Hur kan ingenting göra så ont?

Du är en förströdd dröm

född till att dö

skära sönder

melodierna

vi ljudar

mellan andetagen

toner utan kompetens

vi fyller skalan

med vår tystnad

hatar vårt förutsagda

förfall

hur naivt

jag sträcker

mina fingrar

tills de går av

behöver dig här nu

på riktigt

för ett enda

andetags skull

hur kan du lämna mig

utan att ens vara här

hur kan ditt försvinnande

göra så ont när din närvaro

inte ens har fått sin existens

Jag hatar dig för det.

Åter från en vecka fylld av musik, glädje, smuts, kärlek, galenskap, dans, skratt, svett, tårar, tält, sol, regn, värme, kyla och oförglömliga stunder. En vecka sprängd av det som gör livet lite mer lustfyllt. Peace and love, det säger sig självt. Mer fred och kärlek till folket. Att ha fått se så levande musik tillsammans med människor som dansar sig galna av känslor, det är en obeskrivlig känsla. 

Karameller jag fortfarande suger på; Patti Smith, The Hives, Nationalteatern och Kent.

Ett bräkande bort ligger glädjen i de människor som man en gång träffat, skrattat med och skämt bort tiden med, människor man antagligen aldrig träffar igen.

Nu ligger jag i min "säng" som är en soffa eftersom min andra "säng" som är en uppblåsbar jättestor skön madrass har tappat andan och pyser ut luft väldigt oförskämt. Medans min egentliga säng är hemma i Malmö eftersom mina föräldrar ser mig som utflyttad. Charmigt nog skäms dem lite för att jag varken har ett rum eller en säng här i Göteborg.  

Så jag saknar hemma, som faktiskt är Malmö. Jag är väldigt sentimental just nu och mitt hemma känns långt borta. 

Snart slår festivalångesten in men tills dess gräver jag ner mig i Bröderna Lejonhjärta, blir nostalgisk och fäller lite barnatårar. 

Peace and bäääää,

Tilda.

Kanske borde jag hålla andan och bara låta detta vansinne gå förbi. Men mina hjärnceller förtär dig, bit för bit, men du tar aldrig slut. Du blir bara mer och mer, okontrollerbar. Blir inte klok på det här. Vansinnesidéer, ge upp!

Ett försök till att inte tänka. Inte alls. Stänga av det som paralyserar min verklighet, tränger in och förstör fina stunder. Vet inte vart jag ska göra av det. Förträngt strävar upp till ytan och krasar sönder ögonblick jag vill krama om. Ett utbyte, fylla dumhet med ny. Fungerar inte alls. Har gått om mig själv och insett att jag egentligen står där borta och ropar bortåt, drar mig neråt. Så går jag runt och någonstans i allt virrvarr förlorar jag vägen och inser att jag är mitt i ingenstans.

Borttappad.

Jag måste vakna, öppna ögonen och börja reagera. Inse.

Måste det vara så svårt och hugga tag så hårt. Vill inte. 

En så långdragen process att jag inte vågar se slutet,

leva utan det här. Klor. Kalla klor.

Låter Thåströms röst eka i mitt huvud och försöker att förtränga hur du smyger dig in i mellan orden, tar mitt hjärta och drar åt. Inget försvar bara en kall hopplöshet. Det finns ingenting, jag försöker bara inse att det är okej att ge upp nu. Mina drömmar stretar emot, snälla sluta upp med det. Biter ihop, tittar bort och höjer volymen så att långt långt bort överröstar dig totalt.