Nu har vi nått havet, en kär syn som alltid. Vi möts av en mopedstorm av tutande ungdomar och får förklaringen att det är nyårsfirande på gång. Ur bussen plockas först tre mopeder ut ur bagageutrymmet sen ett gäng rissäckar och till slut vår packning. Sju Tuktuk-förare är genast ivriga om att få oss med i sin Tuktuk, den som erbjuder lägst pris vinner och kör iväg med oss. Vi kollar runt på ett gäng hotel/guesthouses och fastnar slutligen för ett rum nära stranden hyffsat billigt, 15$/natt med ac. Nu förtjänar vi ett svalkande kvällsdopp tänkte vi och begav oss till stranden. Svalkande är ungefär det sista ordet jag skulle beskriva vattnet som. Vattnet värmde snarare våra "nerkylda" kroppar eftersom havstemperaturen  var högre än lufttemperaturen... Längs stranden åt vi senare vår middag, grillat. Fisk, kött och kyckling. Riktigt gott! Det är vackert här förutom att dem saknar Australiens renlighet och ibland verkar det som hela stranden är en papperskorg. Men med en stjärnklar himmel, billig mat och en drink så tycker jag vi kan vara rätt nöjda med tillvaron.

Igår ankom vi till Phnom Penh och spenderade natten på "Top Banana", ett härligt hostel med stora sköna sängar. Dock helt felplacerat då området tog totala överpriser på allt. Idag förflyttade vi oss alltså till Kha Vi, ett hostel i ett bättre område, billigare och med aircondition. Gött! Efter en måltid i miniformat begav vi oss till ett av de fängelserna som brukades under Pol Potts styre, S21. Innan jag kom till Kambodja kände jag knappt till deras hemska historia. Eftersom fattigdomen är så påtaglig här läste jag på om landets historia så fort jag kom hit. All den grymhet en människa kan orsaka chockade mig ännu en gång. På fyra år lyckades Pol Pott förslava hela landet och mörda mellan 1,7-3 miljoner. Genom mord, svält och utslitelse. Barn som vuxna. Idag besökte vi alltså ett av dessa fängelser dit människor som var intellektuella, var munkar, hade yrken, jobbade för polisen osv. Hit fördes de med hela familjer, spädbarn fråntogs genast och dödades. Medans människor fängslades antingen liggandes på rygg med fötterna slagna i fotbojor, förbjudna till att prata eller i små utrymmen, inte ens plats för att ligga raklång. Här var de i väntan på förhör/tortyr. Förhörens mål var att bekräfta information eller utpumpa mer information. Efter förhören mördades offren, antingen på plats eller så fördes de till "dödens fält", 15 km bort. Inga kulor fick slösas på dessa "fångar" så man slog ihjäl dem med spadar, skyfflar och skar halsen av dem innan man slängde dem i dessa jättemassgravar som man funnit idag. Totalt mördades 20.000 människor på detta fängelset, 14 stycken överlevde. Resten av befolkningen fråntogs sina hem och skickades iväg för att arbeta på stora fält för att kunna försörja landet med bland annat vapen. Barn som vuxna jobbade från soluppgång till solnedgång, maten var kärv och många dog av svält, sjukdomar och utslitning. Allt detta pågick 1975-1979 och jag har inte läst ett ord om det i skolan. Nu vet jag och jag önskar alla får veta, att sånt här aldrig får ske, ändå sker det om och om igen. Smärtan i mig skär, jag kan inte förstå hur en sådan ondska får ta så mycket plats i världen. 

Idag lämnar vi siem reap för att åka till en stad längre inåt landet, kompong thom. Dagarna här i Siem Reap har varit dammiga och en aning förvirrande. Vi har nu ställt om oss på det kambodjanska livet och sakta men säkert börjar vi förstå hur saker och ting fungerar här. Vår första dag bestod av att förbanna (mest av mig) den guide som grundlurade oss vid gränsen och försöka göra något åt detta lurendrejeri. Vilket innebar att vi försökte sätta oss in i valutasystemet vilket ledde till en uppbyggnad av stora pyramider med   ilska, desto mer vi förstod. Den lokala valutan här är niente, alltså står ALLA priser i dollar, omvandlar man det till riel (den lokala valutan) så är kursen så pass dålig att vi förlorar 35% på varje dollar (1$=9.3sek). Wieho! Vår härliga guide eller "hjälp" vid gränsen berättade alltså tips hur man bäst klarar sig i Kambodja. Bland annat så ska man använda sig av den lokala valutan och inte av dollar. In my as. Sen att han lurade oss på en del annat också gjorde ju inte första intrycket av Kambodja det bästa. Men nu har vi våra dollar, vi har varit vid Angkor Wat och livet känns ljust. Kambodja är dammigt, varmt, fattigt, billigt, annorlunda och vackert på sitt eget sätt.

Månen är vänd åt fel håll och genom diset lyser den med en gul värme. Gatan heter Khao san Road men i mitt perspektiv blir det genast kaos gatan. Kaos är det minst sagt, åtminstone efter klockan sex på kvällen. Och det blir värre framåt natten... Matos blandas med avgaser i takt med att ljudet från glada européer ökar, erbjudandet om Tuktuk, massage eller andra mer intima upplevelser erbjuds. Thailand har inga gränser, utom möjligtvis den till Kambodja. Den gräns som vi idag promenerade över och mitt i ingenstansland kände jag hur gränsen verkligen blev tydlig. Framför oss uppenbarar sig en väldig port med skriften "kingdom of Cambodia". Inne i min skalle spelas scener ur romarrikets tidsintervall upp och när man bokstavligen överstiger en gräns, ja då känns tillvaron lite mer upplevd. Jag undrar om otrygghetskänslan försvinner efter ett tag, om man vänjer sig eller om man helt enkelt bara härdas av mörka gränder och galna åkturer på Tuktuk. Men nu är vi tre och inatt betalar vi 35 kr var för ett fint hotellrum, ett eget, med egen toalett och dusch. Tror den huvudkudden blir riktigt skön. God natt och Glad påsk!:)

Idag är min sista heldag i Japan. Imorgon åker jag till Thailand, vilket skall bli awesome. Lite trist att lämna det här otroliga och häpnandsväckande landet men samtidigt så längtar jag verkligen efter sällskap och nya äventyr. Känner trots allt att det här är ett land jag kommer återvända till så ja det är hej då imorgon men ett "hej då, vi ses snart igen!". Japan alltså. Hit skall du åka om du vill se saker du aldrig sett förut, uppleva saker du aldrig upplevt förut, upptäcka en helt annan värld och prata japanska. Jag har haft en otrolig resa i Japan och trots att jag inte kunde ett ord japanska när jag kom hit så har det ändå gått, jag har klarat mig. Jag har löst alla de situationer jag hamnat i, men det har varit för jävligt vissa gånger, krångligt och många gånger irriterande. Aldrig i hela mitt liv har jag velat kunna japanska så mycket som dessa veckor. Mitt tips är att kunna några standardfraser och kunna läsa lite olika maträtter, typ olika ingredienser, innan du åker hit. I Tokyo var det skönt att resa runt själv, staden var så full av liv att ensamheten kändes som en lyxvara,  som jag njöt av. Jag gillar att iaktta, betrakta och i min takt se det jag vill se. Prata för mig själv i vimlet utan att någon noterar det och om de gör det så spelar det ingen roll, eftersom kaoset rör sig och jag lär aldrig befinna mig där igen. Jag älskar att prata för mig själv och skiter väl alltid fullständigt i om någon hör eller ej i vanliga fall heller. Det är min lyx. Jag reste planlöst och varje morgon när jag vaknade gick jag ut genom dörren och på väg till tunnelbanan valde jag tåg utifrån mitt första infall. Aldrig har jag använt en reseguide så mycket som dessa dar. Öppna boken, välja tåg och sen bara uppleva. Så har jag levt hela min tid i Japan. Frihet. Spontanitet. Jag. Att låta kaoset ta plats. För sån är jag, utan en enda fot på jorden. Och visst blir det rörigt ibland, lite tokigt, kanske en och annan panikkänsla men välbehaget när allt löser sig. När jag ser till att allt löser sig. Det slår ALLT. För det går om man vill och det som inte dödar, det härdar. Jag härdar och jag är så otroligt stolt över mig själv.

Det har börjat växa stenar och höga trottoarkanter mitt framför mig på senaste tiden, på några dar har jag slagit upp knäet och tån. Ligger nu på stranden och är skitarg på stenen som slog upp min tå nyss. Det gör skiitont och blöder massa. Bläh. Annars har jag haft en go dag på stranden, badat och solat. Det är perfekt väder här, inte för varmt och inte för kallt. Havet är nog mellan 20-22 grader, nice! Verkar inte som om någon håller med mig för jag är nästan ensam på stranden... Jag klagar inte! 

När man blir helt överlycklig för att man hittar vitt bröd, alltså bröd överhuvudtaget, ja då vet man att man uppskattar sin egen matkultur. (I aussie klagade vi för att det bara fanns vitt bröd och inget mörkt... Här hittar man knappt något bröd). Nudlar och japansk matkultur i all ära men nudlar till frukost? Misosoppa till frukost? Stekt fisk och ris till frukost? Nej där går gränsen... Jag vill ha kaffe och macka! Idag har jag kommit på hur man hittar ett guesthouse på en ö där inga guesthouse eller hostels finns på internet. Man får helt enkelt gå runt och leta. Fråga priser och nya ställen. Jag fann ett guesthouse med en engelsktalande japan, lycky me! Han hade bara dyra rum men han hade ett annat guesthouse tio minuter bort med dorms för ca 160 kr/natt, vilket är helt okej! Jag bad honom ringa dit och boka, självklart! Nu stannar jag alltså här på Miyako veckan ut, 150kr billigare per natt! Wei! Sen blir det Thailand på måndag. Känns riktigt bra. Förresten har jag fått veta att här i Japan är man gravid i tio månader! Så knasigt! Tror det gäller hela Asien faktiskt. Ja man lär sig något nytt varje dag :)

Nu har jag alltså ankommit till Miyakojima, en ö som tillhör okinawas prefektur. För att ta sig hit måste man flyga, i 45 minuter. Mitt livs kortaste flight tror jag. Som bekant avskyr jag flygplatser men här i Japan är dem rätt smidiga och allt går fort och bra. Resan var alltså smärtfri. Det var dock med lite sorg i bröstet jag lämnade Osaro-no-oyado (monkeys in), mitt hem de två senaste veckorna. En underbar värd som fått mig att upptäcka japansk mat och kultur på ett bekvämt och äkta sätt! Mycket vänskapligt hus och efter att ha fått se "Luftslottet som sprängdes" med japansk subtitle, ja då kände jag mig nästan som hemma. Trots detta var dem sista dagarna i Naha (okinawas huvudstad) ganska jobbiga. Jag drabbades av en jobbig hemlängtan och kände väl att det här med resande, det räckte nu. Det berodde väl också delvis på att jag stött på ett par idioter som verkligen gjort mig ledsen och illa till mods. Det väckte en otrolig otrygghet och obehagskänsla. Hösten trängde sig på och jag blev väl förbannad för att ny skit ska dra upp gammal skit, när jag egentligen bara vill njuta och ha roligt. Men känslor är sina egna och bångstyriga som alltid. Tillslut kläcktes en fin idé i min skalle, ensamhet och otrygghet kan botas! Jag har ju faktiskt två kanonvänner som jag kan spendera den sista tiden med. Sagt och gjort. Om en vecka blir det Thailand och Kambodja. Påsk, Veronica och Anton, här kommer jag! Helt plötsligt känns allt mycket bättre... Men oj då... Det var ju Mijakojima jag skulle berätta om. Aja, det får bli en annan gång! Tjohej, från en glad Tildis:) (i ett EGET rum...)